Midsommar i år blev väldigt speciell.
Den blev inte speciell för att den var annorlunda utan för att den tydliggjorde så mycket annat. Jag kommer dela med mig av små reflektioner under en dags fest med våra barn för att försöka förmedla en känsla av hur fantastiska våra älskade barn är.
Vad var det då som gjorde den här midsommaren så speciell?
Midsommarstången var där, som vanligt. Alla hjälptes åt att laga mat, som vanligt. Alla hjälptes åt med förberedelserna, som vanligt. Musiken var igång på högsta volym, som vanligt. Vi firade de som fyllt år sen sist, som vanligt. Vi lekte lekar, som vanligt och vi åt fantastiskt god mat, som vanligt. Allt var som vanligt.
Det enda som inte var exakt som det brukar, var att vi inte hade några volontärer på plats.
Detta faktum gjorde att jag och Hans bestämde oss för skippa dansen kring midsommarstången.
Vi har trott att barnen mest har dansat svenska midsommardanser för vår skull - men aj vad vi hade fel. Plötsligt smög Gwang upp bredvid mig och undrade när vi skulle köra “Björnen Sover”, sen kom Nun, 19 år, och undrade när vi skulle köra “Små Grodorna” - så även dansen kring midsommarstången gick av stapeln - som vanligt.
Det som gjorde årets midsommarfirande speciell var att vi i första hand firade att hela familjen äntligen var tillsammans igen efter längre tid ifrån varandra än vi är vana vid.
Att se, känna och nästan kunna ta på hur viktiga våra barn är för varandra. Hur de tar hand om varandra, hur inkluderande de är och vilken trygghet de ger varandra. Barnen är den verkliga stommen för varandra i vår familj och vi vuxna finns runt omkring som stöd.
Att få följa våra två nya familjemedlemmar, Ali och Alid, in i deras nya familj.
Att se hur lilla Ali med sina stora ögon så självklart tyr sig till Dee, en av våra äldre killar, och hur Dee tar emot honom, ser honom och finns där för honom lika självklart.
Att få uppleva hur dessa två små herrar tyr sig till alla sina nya syskon, hur fint de tas emot och hur det är barnen som lär dem om livet hos oss. De har varit här i drygt två veckor och är redan en helt självklar del av familjen både enligt sig själva och alla andra.
Att se hur barnen nästan osynbart bryr sig om, och tar hand om varandra.
Lan råkade snubbla över Bat när vi lekte, på sitt lugna Lan-sätt satte han sig bredvid Bat för att kolla att han var ok och för att be om förlåtelse och snabbt var Pet där och klappade på Bat för att visa att han brydde sig och för att kolla till honom. De pratar inte så mycket om att de tycker om eller älskar varandra men oj vad de visar det för varandra i handling hela tiden.
Att våra äldre utflyttade tjejer Bonut och Noon valde att komma med sina barn (våra barnbarn) för att fira midsommar med oss är inte något nytt eller annorlunda, men fortfarande väldigt speciellt för oss.
Att de fortfarande är en viktig del av vår familj och att vi fortfarande är en viktig del i deras liv. Hur de helt självklart kliver in i köket och hjälper Miaoo och Porn med matlagningen samtidigt som alla våra barn - och då menar jag bokstavligen alla våra barn - hjälps åt att ta hand om deras barn.
Att få se hur trygga Bonuts barn är med våra barn, och hur älskade de är av alla våra barn, efter att ha tillbringat mycket tid hos oss under dessa Covid-tider. Allt detta är speciellt, inte annorlunda, men speciellt.
En sak som gjorde årets midsommarfirande annorlunda och speciellt var att vi hyllade och firade av Nun som snart kommer lämna oss för att börja studera på Mae Fah Luang universitetet.
Att fira av just Nun var minst sagt speciellt då han är den sista av våra barn som har varit med oss sedan start.
Nun och storebror Non flyttade in 2005 när Nun bara var 5 år och vi har haft förmånen att få följa honom från han var en liten, liten kille med utstående öron och mycket vilja (som inte växte på ett träd i skogen) till denna unga långa man med lika mycket vilja men i en lugnare förpackning.
Att få se hans småsyskon fira av honom och att få höra honom uppmana dem att kämpa precis som han har gjort gör mig gråtmild bara att skriva om. Så ja, det kom en och annan tår när vi firade av honom.
Att Jean valde att ackompanjera de hela med bilder på Nun från vårt fotoalbum på happychild.se, och att det ledde till att vi tillsammans gick igenom i stort sett alla bilder från 2005 till idag så att barnen fick följa varandra och sig själva genom åren gav det hela både ett fint och väldigt roligt avslut.
Det är alltid svårt att förmedla en känsla.
Jag har försökt sätta ord på den kärlek, trygghet och samhörighet våra barn ger varandra varje dag och det måste nog egentligen upplevas på plats.
Förhoppningsvis har mina ord givit er en glimt av vad jag har förmånen att se och uppleva varje dag.
Våra barn är bannemig helt fantastiska!