Jag heter Susanne Vanemo är socionom och arbetar med socialt arbete i Sverige och jag är precis hemkommen efter fyra månaders volontärsarbete på barnhemmet.
Vistelsen på barnhemmet påverkade mig på flera olika plan men här har jag främst valt att skriva om hur jag ändrade mitt synsätt på barnen under min tid på barnhemmet.
Till en början kände jag stark empati och ibland sympati. Jag tyckte synd om barnen som skulle behöva växa upp på ett barnhem. Men efter en kort tid kände jag ändå hopp och glädje. Jag såg resursstarka barn med en fin anknytning till en trygg personal som tog sig an barnen på ett familjärt sätt.
Så vad var det då som ändrade mitt synsätt från att tycka synd om barnen till att vara trygg i att barnen har det bra? Jo, på barnhemmet så finns det är en stark känsla av sammanhang och jag tänker då på begreppet K-A-S-A-M (känslan av ett sammanhang). Det är en teori som fokuserar på begreppet salotugenes ”hälsans ursprung”.
Antonovsky var en sociolog som studerade kvinnors hälsotillstånd som överlevde förintelsen och fann vid sin studie att många av kvinnorna trots sina upplevelser var vid god hälsa. Frågan var hur kunde det förhålla sig så för vissa av kvinnorna men inte för andra. Enligt Antonovsky avgör känslan av sammanhang hur människor klarar av stress som i sin tur är avgörande för deras hälsotillstånd.
Den här teorin kan appliceras i många sammanhang och jag har här valt att beskriva hur jag tolkade sammanhanget mellan barnhemmet och kasam.
Jag vill också påminna om att i Thailand växer man upp i ett kollektivistiskt samhälle och det är en stor skillnad mot det individualistiska samhälle vi växer upp i Sverige. Så i någon form påverkar detta såklart det jag ser.
De tre grundstenarna i kasam är begriplighet, meningsfullhet och hanterbarhet och den viktigaste är meningsfullheten.
Barnen på barnhemmet föddes till världen i resursfattiga familjer. Eftersom de flesta har snarlika hemsituationer kan barnen identifiera sig med varandra då de står inför liknande utmaningar i livet.
Det jag förvånades över var barnens förhållningssätt. De var positiva och inte problemtyngda. Det kändes som barnen var motiverade och nyfikna och jag tror att det beror på att det finns ett tydligt sammanhang på barnhemmet.
Vi vet ju idag att barn mår bra av struktur och regelbundenhet samt förutsägbarhet. Allt detta har personalen på barnhemmet lyckats implementera och jag tror det gör livet mer begripligt för barnen och vad som förväntas av dem. De förstår att detta är det bästa alternativet de har och att de kan påverka sin framtida situation. Givetvis finns det barn som har svårare att hantera sin situation än andra men trots det upplevde jag motståndskraftiga barn som spred glädje och värme och som speglade sig i varandras styrkor.
Barnen är också hjälpsamma och generösa mot varandra och tar sig an vardagen och det som ingår med en självklarhet. Jag slogs av hur varje barn finns där för sin vän. Hur de med en självklarhet delar lika med varandra och hjälps åt med läxläsning och annat. Såklart att de smågnabbas, oftast i leken men trots det finns det alltid rum för alla barn att få vara med, liten som stor.
Som volontär har vi ett stort ansvar att förvalta, nämligen att finnas där för barnens bästa och att hjälpa dem att stärka sig själva utifrån deras behov.
Så sammanfattningsvis avslutade jag min tid på barnhemmet med hopp om barnens framtid och kärlek i mitt hjärta. Och med en självklarhet kommer jag att fortsätta finnas kvar för barnhemmet på det sätt som jag kan bistå med mest.
