Som ni vet så drar jag mig inte för att stolt skryta över våra barn. Nu kommer jag göra det igen, helt enkelt för att det känns viktigt att få dela med mig av de vi har fått uppleva bara under de senaste veckorna.
Jag tror att jag redan har berättat om en av våra pojkar som har och alltid har haft svårt i skolan.
I slutet av skolåret ställde skolan ultimatum för att han skulle får fortsätta kommande skolår - efter möten med lärarna kom Gik, Aem och Eak hem med en lunta med papper och arbetsuppgifter i de flesta ämnena som han var tvungen att genomför och presentera på en vecka. Och vad händer? Jo, vi får då uppleva och se hur alla hans vänner, oombedda, sluter upp och stöttar och hjäper till där de kan. Och han fixade det!
Två av våra pojkar som precis kommit upp i tonåren och vars pappor redan är döda förlorar även sin mamma. Jag, som svensk blir oerhört orolig för dem; kommer de kunna visa sin sorg, har de någon som de själva väljer att vända sig till om de behöver prata eller bara för att få vara.
Hela barnhemmet åker upp till begravningen och min oro försvinner direkt när jag ser hur våra barn sluter upp kring sina två sörjande vänner och hur hela killgänget sitter och ligger i en hög för att vara så nära sina sörjande vänner och varandra som möjligt. Ibland behövs inga ord.
En av våra pojkar har fått dengue och måste ligga på sjukhus. Våra tonårstjejer erbjuder sig direkt att tillbringa sina sista dagar av skollovet på sjukhuset för att ta hand om sina vän, och då pratar vi inte om att åka ditt ett litet tag för att hälsa på utan att tillbringa hela dagar och nätter med sin vän. De gör det som de självklarast i världen och han behöver vare sig känna skuld eller tacksamhet - de är där för honom. De tycker inte heller det minsta synd om sig själva för att deras sista dagar på skollovet tillbringas på sjukhus utan det är så man gör helt enkelt.
- För att citera våra kära vän Owen ”The children don’t need us, they have eachother.”
Och, som sagt ”I nöden prövas vännen”. Våra älskade ungar har bevisat sig!
Sussi