Jag har med tungt hjärta accepterat att min tid som volontär nu lider mot sitt slut. Och för mig är det andra gången jag tvingas säga hejdå till allt, alla barnen, thaipersonalen, de andra volontärerna, Hans och Sussi, hundarna, och allt annat som gör barnhemmet till denna fantastiska plats.
Jag var här för 10 år sedan, då jag var 9 år, med min mamma och syster, och levde som ett barnhemsbarnen. Vi var här i 2 månader och det har varit en underbar ära att få komma tillbaka nu 19 år gammal.
Självklart finns det en hel del skillnader på upplevelserna, som jobbet (framförallt det faktum att jag måste göra det över huvud taget), och de senaste årets renovation, men likheterna är fler än skillnaderna.
De trötta morgnarna, stekheta, lata dagarna, läxläsning på eftermiddagarna, och kvällsbuset.
Jag kommer ihåg hur jag följde med mamma till skolorna, sittandes bak på scootern, och känslan av att susa fram är densamma nu som då. Jag är till och med här under samma månader så att jag fick möjlighet att än en gång vara med om Loy Krathong, och att sitta i skuggan och bygga bananbladsbåtar gav en nästan överväldigande känsla av Deja-vu.
Men det jag kommer ihåg tydligast är känslan av barnhemmet, känslan av familj och glädje.
Jag var ett av barnen då och ses som en av de vuxna nu, men kärleken består.
Vi leker, vi bråkar, och så leker vi igen, för det är sådant familjer gör.
Och det är det vi är; familj.
Men nu är det slut for denna gången och min resa bär av mot nya äventyr, men jag kommer att sakna alla så infernaliskt mycket och hoppas att kunna komma tillbaka inom en inte allt för lång framtid.
så, på återseende
Vera Elm
