Oh nej, har det redan gått fyra månader?! Ja, så är känslan idag då jag jobbar mitt sista pass här på Barnhemmet…för denna gång. Tillbaka kommer jag att komma och jag hoppas att det är snart för jag kommer att sakna livet här och framförallt dessa kids:)
Jag kom hit i slutet av juni med en massa förhoppningar och ja, några farhågor eller kanske mer funderingar på hur jag skulle hantera vissa saker.
Det jag var orolig för var att komma till en institution , ett barnhem, när jag i Sverige är chef för en behandlingsverksamhet. Vad skulle månne likheterna vara och skillnaderna då och hur skulle jag klara mig att anpassa mig till en annan kultur, nya /andra normer och ett nytt land.
Det jag snart märkte av var att Barnhem Muang Mai inte är ett barnhem, ja inte i Svenska mått mätt. Det är ett hem för barn som av olika anledningar inte kan bo med sina föräldrar.
Det är som en familj, en stor sådan med 31 barn, 8 Thailändsk personal som jobbar med dem, farmor och så Sussi & Hans. Sen tillkommer vi volontärer som är här, ibland är vi tre men som oftast fyra.
Den här tiden här har varit alldeles fantastiskt underbar på många sätt och främst för att jag fått tillbringa 4 månader här med dessa kids som är så härliga, fina, roliga, kramiga, påhittiga, goa, jobbiga, tjatiga, griniga och ja, som barn är helt enkelt med alla deras egna personligheter och olika sidor. Jag har verkligen haft turen att få träffa, umgås och förälska mig i dessa fina och underbara kids som är så stora och små på en gång, den härliga personalen och ja, den här stora familjen som jag numer också tillhör.
Den senaste veckan har jag blickat tillbaka och reflekterat kring vissa saker såsom konflikter.
Det är 31 barn som bor här och det har inte varit några konflikter, tjafs ja mellan jämnåriga men inga konflikter dem emellan eller med personal för den delen där någon behöver komma in och medla (och ja, här jämför jag med en institution i Sverige).
Vad är anledningen till det har jag tänkt flera gånger och jag har i mitt sinne psykologiserat det, tänkt på de olika kulturer vi är och sedan kommit fram till att det är oväsentligt, det är vad det är och det är bra.
Jag kan också säga att det är befriande att inte analysera "allt" utan hänga med i nuet, här och nu. Det har kidsen lärt mig, indirekt, då de är det. De första veckorna var jag lite(ja bara lite) frustrerad över att så fort jag städat så blev det stökigt, när jag sorterade deras leksaker på förmiddagen så var det i oordning på eftermiddagen, lämnade jag en penna eller något annat framme så var det "borta" i nästa sekund då någon av kidsen fingerade på det tills jag slutligen slappnade av och var i nuet.
Det är 31 barn som leker och har det bra så ja, det blir stökigt och det är oordning bland deras gemensamma leksaker och de är nyfikna till tusen vilket ju underlättar för oss volontärer att de vill lära känna oss. Här fick jag lära mig något så fantastiskt som att slappna av, lägga ner och vara i nuet. Det är ju "bara" att städa efteråt, igen om det så behövs och under tiden har kidsen haft det kanon roligt och jag med för den delen. Man lever och lär: )
Jag fick också förmånen att vara här när det var återinvigning av Barnhemmet efter ombyggnaden och träffa på trion till Happy World tour. Det var en väldigt fin dag på många sätt och så imponerad jag är av trion som ska cyklar världen runt till Barnhemmets förmån.
Ett hett julklappstips är att bidra till Happy World tour, för varje mil de cyklar kan du välja hur mycket du önskar bidra och pengarna går ju såklart till Barnhemmet.
Nu i slutet av min tid här fick jag dessvärre erfara och dela Thailändarnas sorg över deras fantastiska kung. Jag och många västerlänningar med mig beklagar sorgen.
Jag har självklart tagit en massa foton och spelat in videos här och jag skulle vilja dela med mig av en video som gör mig extra glad.
Det är en video från en av alla dessa kvällar då musiken flödat, de äldre spelar fotboll och de mindre leker och dansar till musiken. Jag har fullkomligt älskat dessa kvällar. Kidsen är så påhittiga! Innan ombyggnaden blev klar så fanns det inget lyse på den gamla gräsmattan men det fixades med förlängningssladdar och bygg lampor. Sedan ut med högtalare och på med thaimusik.
Regnar det? Inga problem, det är jättekul att spela barfota och glida på leran och duscha kan man göra utomhus efteråt. När en bra låt spelas ja men då kan man ha en dancebattle med sina kompisar. Så mycket skratt och glädje. Det för mig till min ungdom då man spelade fotboll på gården fast upphöjt till 10.
Jag kommer definitivt att sakna dessa kvällar och kolla Bengs Bengs dansmoves, underbart!
Många hälsningar och på återseende
Päivi Leivo:)